Det är mycket vanligt att kritik mot Israel framställs i sådan form att det inte är möjligt att försvara sig mot den. Därmed suddas gränsen ut mellan berättigad kritik och förtal. Ensidigt och odokumenterat förtal av judarnas hemland, Israel, är allmänt erkänt som en antisemitisk uttrycksform. Det skriver i denna artikel den norske statsvetaren Per Antonsen som under hela sitt vuxna liv arbetat med internationella frågor, både som forskare och rådgivare på norska utrikesdepartementet.

En av anklagelserna mot staten Israel som vi ofta hör, är att landet bryter mot folkrätten, eller till och med att staten Israels existens strider mot folkrätten. När de israeliska bosättningarna på Västbanken omtalas, har det blivit allt mer vanligt att även höra påståendet att judisk bosättning i Judéen, Samarien och östra Jerusalem är olaglig och i strid med folkrätten. Det har blivit så vanligt att uttrycka sig på detta sätt att denna framställning är på väg att etablera sig som allmänkunskap som inte kräver ytterligare motivering och dokumentation.
Bland de aktiva och uttalade kritikerna av Israel finner vi till exempel Norges f d utrikesminister Jonas Gahr Støre. som ofta gör uttalanden i massmedia som till exempel följande:
– Byggande av bosättningar på ockuperad mark är olaglig och strider mot folkrätten.
– Jag tar starkt avstånd från att israeliska myndigheter i onsdags godkände byggandet av nya bostäder på Västbanken.
– Jag upprepar den norska uppfattningen om att vi betraktar byggandet som olagligt, folkrättsstridigt och en betydande komplikation för förhandlingarna.

Kyrkor och media
Men han är inte ensam om att använda denna retorik. Exempel på samma påstående hör vi från tid till annan även bland politiker i Stortinget, i biskopskollegiet och kyrkliga organisationer, från ledningen i humanitära hjälporganisationer och bland journalister och redaktörer i våra media.

Något vi aldrig får höra från alla dessa expertorgan är vilka bestämmelser, lagar och folkrättsliga dokument som gör Israels närvaro och verksamhet olaglig. Det är inte svårt att förstå att Israels myndigheter och medborgare känner sig besvärade av att ständigt få höra att de begår allvarliga brott, utan att få veta vilka bestämmelser och paragrafer de har brutit mot och därmed få möjlighet att försvara sig.

Utsuddad gräns
Det är mycket vanligt att kritik mot Israel framställs i sådan form att det inte är möjligt att försvara sig mot den. Därmed suddas gränsen ut mellan berättigad kritik och förtal, något som försvagar de kritiska påståendenas värde. Detta sätt att omtala Israel bör därför vanligen ses som ett större fel hos den som talar så, än hos staten Israel och dess politik. Ensidigt och odokumenterat förtal av judarnas hemland, Israel, är allmänt erkänt som en antisemitisk uttrycksform.

Vad är folkrätt?
Mycket kortfattat kan sägas att folkrätten i huvudsak omfattar de internationella avtal (fördrag/konventioner) som stater har ingått för att reglera frågor sinsemellan, och vars principer och bestämmelser de har införlivat i sin nationella lagstiftning (ratificerat) och därmed förpliktat sig till och gjort sig beredda att uppfylla, i enlighet med erkänd internationell praxis. Det har utvecklats en omfattande rättspraxis knuten till internationell rätt, men principiellt gäller här som i annan rättsuppfattning, att dess bestämmelser och principer är i linje med en vanlig förståndig människas rättskänsla, och att man omedelbart kommer att förstå vad som är rätt och fel i ett sammanhang genom att läsa de relevanta fördragstexterna utan att behöva förtolka texten. Det är en erkänd princip i folkrätten att bestämmelserna i internationella avtal inte skall tolkas utvidgande, dvs att bestämmelsen inte omfattar förhållanden som inte uttryckligen nämns.

Vi vet att omnämnandet av det judiska hemlandet, Israel, går mer än 3 000 år tillbaka i historien. I modern tid, långt efter att kungadömet Israel hade förstörts under romersk ockupation och landet befunnit sig i större eller mindre förfall under flera främmande regimer, fick det judiska folkets nationella hemland sin renässans år 1920, som resultat av rättsuppgörelsen efter första världskriget, Versaillesfördraget. Denna uppgörelse innehöll bland annat upplösningen och reorganiseringen av det turkiska imperiet i en rad landområden avsedda att utvecklas till nationalhem för folken i Mellanöstern, inklusive judarna som tilldelades mark i Palestina väster om Jordanfloden.

Erkänd hemortsrätt
Det judiska folket fick således internationellt erkännande av sin hemortsrätt till det land de kom ifrån och där judar hade varit bosatta oavbrutet sedan biblisk tid. På samma sätt fick de arabiska grannfolken sin självständighet i länder som Libanon, Syrien, Irak och Jordanien, med hjälp från stormakterna, som i en inledande period förvaltade dessa områden genom så kallade mandatavtal på uppdrag av Nationernas förbund som representerade det internationella samfundet.

Det judiska folkets rätt att bosätta sig i hela landet mellan Jordanfloden och Medelhavet blev efter fredsslutet i Versailles slutligen fastlagd i Nationernas Förbunds Palestina-mandat den 24 juli 1922, bl a mot bakgrund av formuleringar i slutdokumentet från fredsförhalningarna i San Remo 1920. Mandatet för Palestina, som alltså är en konsekvens av den internationella rättsuppgörelsen efter första världskriget, erkänner det judiska folkets historiska rätt till landet mellan Jordanfloden och Medelhavet, och ger den brittiska regeringen uppdraget att förbereda för återupprättandet av ett judiskt nationalhem i Palestina.

I dokumentets Artikel 6, slås bl a följande fast: ”Administrationen av Palestina skall, i det den säkerställer att rättigheterna och ställningen för andra delar av befolkningen inte åsidosätts, underlätta judisk invandring … och skall uppmuntra … till tät bosättning av judar i landet, inklusive statlig mark, obrukad mark som inte behövs för offentliga ändamål.”

Det var enbart det judiska folket som beviljades sådana rättigheter till denna del av det tidigare turkiska imperiet, något som också ligger till grund för det internationella erkännandet av det judiska folkets rätt att hävda suveränitet över landet, i enlighet med folksuveränitetsprincipen. Detta skedde i och med den israeliska självständighetsförklaringen den 14 maj 1948.

Det judiska folket beviljades dessa rättigheter, förutsatt att andra folkgrupper i landområdet Palestina inte fick sin ställning åsidosatt, eller sina rättigheter, vilka i beslutets syfte definieras som civila och religiösa rättigheter.

Samma rätt som Norge
Debatten om Israels rätt att existera rör sig därför inte om landets folkrättsliga grund. Vad folkrätten angår, har Israel samma rätt att existera som Norge. Det finns intressanta historiska paralleller mellan återupprättandet av Israel och Norge som självständiga stater efter århundraden under främmande herravälde. Båda länderna fick självständighetsförklaringarna godkända av valda representanter för deras folk. Israels arabiska grannstater kom däremot till genom en mera direkt process. De upprättades av kolonialmakterna England och Frankrike och återspeglar i högre grad dessa länders regionala särintressen på det strategiska och resursmässiga området. Inget av länderna i regionen var eller blev etniskt eller kulturellt homogena nationalstater, något som starkt har bidragit till att skapa och bibehålla en serie konflikter i Mellanöstern. Flera av de bestående konflikterna i Mellanöstern har ett ursprung i de gamla europeiska kolonialmakternas otillräckliga hänsyn till regionens demografi, historia och kultur då de med sina linjaler ritade vad som skulle bli det nya Mellanöstern.

Det mål som stormakterna hade vid fredsförhandlingarna i Paris efter första världskriget, att frigöra nationer som i århundraden levt under det turkiska imperiets ok, blev i mycket liten grad uppfyllt. De nya staterna som ritades upp på Mellanöstern-kartan kom inte i närheten av att vara etniskt eller kulturellt homogena nationalstater. I de flesta länderna kom regimen att domineras av religiösa eller etniska minoriteter som på grund av starka rivaliseringar mellan olika grupper i samhället bara kunde skapa ett relativt lugn i landet genom användning av delvis brutal diktatorisk makt.

Bakgrund till ”arabiska våren”
Detta har karaktäriserat Mellanöstern ända till i dag och bildar bakgrund till det som sker i regionen under den så kallade ”arabiska våren”. Det finns underlag för att hävda att upplösningen av det turkiska imperiet och kalifatet under 1920-talet, i stället för att leda regionen in i det tjugonde århundradet utveckling, på många sätt vände utvecklingen bakåt, från den turkiska dominansen över de gamla folkslagen i Mellanöstern och Nordafrika tillbaka till den gamla arabiska imperialismen som kontrollerade dessa regioner före turkarna. Många tiotals miljoner människor från de gamla icke-arabiska och icke-islamiska urbefolkningarna i Mellanöstern och Nordafrika kämpar fortfarande för sin frigörelse från arabisk dominans, utan att detta ens nämns i internationella medier och organisationer.

Inte heller det västra Palestina där det judiska nationalhemmet och senare staten Israel återupprättades, var undantaget från etnisk konflikt. Den komplexa arabiska lokalbefolkningen som först uppfattade sig som syriska och senare definierade sig själva som palestinska, har i realiteten aldrig gått med på att dela land med en judisk befolkning. De många delningsplaner och fredsprocesser som har föreslagits och förhandlats om, har hittills inte lett till fred. Frågan om huruvida staten Israel kommer att finna det lämpligt att dela upp landet i en judisk och en palestinsk stat, är först och främst en intern eller eventuellt en bilateral angelägenhet mellan de två parterna. Staten Israel har full möjlighet att inom sin egen lagstiftning avstå land till en annan stat, men det internationella samfundet kan inte göra det utan inblandning i Israels interna angelägenheter, vilket skulle strida mot folkrätten.

Bara en väg till fred
Ingen del av Nationernas förbunds mandatbeslut har ersatts, ändrats, föråldrats eller annars ogiltigförklarats under de 90 år som gått sedan det blev utarbetat, vedertaget och införlivat i folkrätten. Det finns för närvarande inget internationellt organ som har rätt eller myndighet att företa ändringar i rättsuppgörelsen efter första världskriget. FN-stadgan slår fast i Artikel 80 att rättigheter som stater och folk tidigare har beviljats i enlighet med existerande internationella juridiska avtal, inte förändras av FN-stadgans bestämmelser. Egyptens och Jordaniens ockupation av respektive Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem 1948 och den efterföljande fördrivningen av judar från dessa områden, som varade i 19 år, saknar varje rättslig grund i folkrätten, som fortfarande har som en väl genomtänkt och accepterad princip att ingen rätt kan skapas genom utövande av orätt.

Om inte den Palestina-arabiska parten på ett uppriktigt sätt erkänner att det inte finns någon annan väg än att leva sida vid sida i fred med judarna och den judiska staten Israel, kommer det inte att bli någon fredlig lösning på konflikten. Skulle palestinierna däremot komma fram till att de vill välja att leva i verklig fred med sina judiska grannar, så finns det en utbredd mening på israelisk sida att det inte längre är så viktigt var statsgränserna går. Äkta fred tar bort betydelsen av gränser.

Per Antonsen

Författaren har han under flera tiotal år deltagit i utarbetandet av internationella avtal och folkrättsliga instrument på norska UD. Han är som pensionär engagerad som fackmedarbetare och rådgivare i Senter for antisemittisme (SMA) i Norge. Artikel publiceras med tillstånd av kvartalsbladet SMA-info.

Översättning: Willy Aspenes