Det judiska folket har en väldokumenterad historia. Abram och hans släkt blev lovad ett land av Gud men genom historien har även många andra styrt landet. År 1947 fastställde FN judarnas rätt att åter igen upprätta sin egen stat.

För att förstå Israels rätt till sitt land måste man läsa och förstå judarnas historia. Början på judarnas historia finner man i Gamla testamentet i Bibeln. Det är nog få, om än något folkslag, som har en så väldokumenterad historia som just det judiska folket.

Guds löfte om ett land
Redan i Första Moseboken så lovar Gud att Abram (senare Abraham) skall få en jordbit, ett land, och Gud förklarar var den ligger geografiskt och att den skall tillhöra Abrahams släkt (det judiska folket) för alltid. (Läs 1 Mos 12:1-3, 1 Mos 13:14-15, 1 Mos 15:18-21, 1 Mos 17:8, 1 Mos 28:13-15)
     
Enligt historikerna så skrevs Moseböckerna cirka 1 400 år f. Kr. Alltså för över 3 400 år sedan. En hyfsat lång historiebeskrivning för ett folk kan tyckas.

Styrdes av olika imperier
Tar vi sedan ett rejält kliv framåt från Moseböckernas tillblivelse och hamnar i vår tid så finns det några händelser som bör nämnas för att förstå att Israel inte bara historiskt utan även politiskt i nutid har rätt till sitt landområde. 
     
Israel var under större delen av tiden efter Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr. fram till vår tid ett ogästvänligt landområde bestående av öken, sumpmark och höga berg. Israel som landområde har styrts av olika imperier varav ett av de senaste var det Osmanska Riket (1299-1923). I september 1918 intogs Jerusalem av brittiska trupper och britterna kontrollerade sedan landet fram till 1948 då staten Israel proklamerades.
     
Landområdet har kallats Palestina sedan den romerska kejsaren Hadrianus 76-138 e.Kr. gav landområdet detta namn (se bild 1). Namnet anspelar på judarnas ärkefiende filistéerna och Hadrianus gav landområdet detta namn som ett straff för det judiska upproret mot romarna (132-135 e.Kr.).

Det judiska folkets lagliga rätt på landet
Mellan 1922 och 1948 var landområdet ett brittiskt mandat. Uppdelning av det Osmanska imperiet skedde vid San Remo-konferensen 25 april 1920. Deltagande länder var Storbritannien, Frankrike, Italien, Japan samt USA som observatör.

Nationernas Förbund (NF) grundades 1920 som en del av Versailles-fördraget. NF:s deklaration om Palestinamandatet till Storbritannien är ett dokument som tillhör internationell lag och som gav det judiska folket rätt till ett landområde i Palestina.
Mandattexten från den 24 juli 1922 förklarade:
”Emedan de allierade huvudmakterna (Storbritannien, Frankrike, Italien och Japan) även har enats om att mandatstaten (Storbritannien) skall tillse förverkligandet av den deklaration som ursprungligen gjordes den 2 november 1917 (Balfourdeklarationen) av hans brittiska majestäts regering, och som har accepterats av sagda makter för skapandet av ett nationellt hem i Palestina för det judiska folket, är det uttryckligen förstått att ingenting må göras som kan äventyra de rättsliga och religiösa rättigheterna för existerande icke-judiska grupper i Palestina, eller de rättigheter och den politiska status som judar i något annat land åtnjuter.”

FN:s delningsbeslut
Vid andra världskrigets slut 1945 strömmade överlevande från Förintelsen in i Palestina för att söka sig ett nytt liv på en säkrare plats än vad Europa hade visat sig vara. En kommitté, UNSCOP – United Nations Special Committée on Palestine, tillsattes med uppdrag att ta fram ett delningsförslag. Förslaget innebar i stora drag, att en arabisk och en judisk stat skulle upprättas i den resterande delen av Palestina. Jerusalem skulle enligt förslaget ställas under internationell förvaltning. Meningen var då att araber och judar skulle leva sida vid sida med varandra under fredliga former. UNSCOP:s förslag presenterades för FN:s generalförsamling den 29 november 1947. 
     
En majoritet av FN:s medlemmar, 33 stater, röstade för förslaget. 13 av medlemsstaterna röstade emot förslaget, medan 10 stater lade ner sina röster. Därmed hade FN:s generalförsamling antagit resolution 181(II) som innehöll delningsplanen för Palestina. 

När Israels premiärminister David Ben-Gurion den 14 maj 1948 utropade staten Israel och läste upp självständighetsförklaringen var det nästan 2 000 år sedan det senast funnits ett judiskt självstyre i ”Landet Israel”.  Löftet till Abraham gick äntligen i uppfyllelse.

Annelie Enochson
Styrelseledamot i Shalom över Israel