Från Shalom nr 4/17
Jerusalem – 50 år som förenad stad
Nästa år i Jerusalem!
Med följande teologiska artikel inleds en serie artiklar med anledning av att Jerusalem i år firar 50 år som återförenad stad. Artikeln berättar om det judiska folkets starka band till staden som går tillbaka ända till början av Bibeln. Jerusalem och Israels folk är som ”tvillingar”, skriver artikelförfattaren Göran Larsson.
När denna artikel lämnas till trycket pågår den judiska påsken, som inleddes kvällen den 10 april med påskmåltiden. Som många nog känner till, avslutas denna måltid med orden ”Nästa år i Jerusalem!” Mindre känt är att även gudstjänsterna på Jom Kippur – försoningsdagen – avslutas med samma ord.
Påsken kan ses som årets största och viktigaste högtid i den meningen att befrielsen av Israels folk ur slaveriet i Egypten skapar själva förutsättningen för att kunna njuta sabbatens vila och firandet av alla andra högtider. Och försoningsdagen är verkligen dagen D – årets heligaste dag – eftersom förlåtelsen och försoningen utgör själva grunden för folkets fortsatta Gudsrelation. I båda fallen är Jerusalem särskilt nämnt i önskan ”Nästa år i Jerusalem!”
Världens navel
Att Jerusalem dyker upp tidigt i Bibeln är väl känt. Redan efter 14 kapitel möter Abraham prästkungen Melkisedek där, och sedan dröjer det inte länge förrän han återvänder dit för att offra sin son Isak. Platsen kallas här Moria, vilket betyder platsen som ”Herren utser” (1 Mos 22:14). Blotta namnet säger mycket om denna plats. Den är utvald av Gud och är dessutom den enda plats i Bibeln där Gud själv utser offret. Därför blir det också där som Kung Salomo sedan bygger templet (2 Krön 3:1; Ps 76:3).
Eftersom Gud inte tar tillbaka sin kallelse, besitter Jerusalem en evig helighet alldeles oavsett vad som händer där. Tempel kan förstöras, murar rasas och människor fördrivas, men Guds val kan ingen mänsklig makt göra om intet. Därför förblir Jerusalem Guds stad så länge denna världen står. Det är ju om Jerusalem profeten förkunnar (Jes 4915-16):
Sion sade: ”Herren har övergett mig, Gud har glömt mig.”
Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött?
Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig.
Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar.
I den judiska traditionen är Jerusalem utvald redan från världens begynnelse. Så här står det i en gammal judisk kommentar:
”Med vishet lade Herren jordens grund (Ords 3:19). Ty den Helige, välsignad vare Han, skapade världen så som en människa skapas utifrån naveln och sedan utvecklas därifrån… ” Och var är världens navel? Det är Jerusalem.
Traditionen är gammal. Redan för 2 600 år sedan kallade profeten Hesekiel Jerusalemsborna för ”ett folk som bor vid världens navel” (38:12). Det innebär att Jerusalem finns med på Bibelns första blad. Där börjar skapelsen. Det är som om Skaparen fäster navelsträngen till jorden just där. Visst är det ett bildspråk, men det är ett språk som säger så mycket om hur konkret Gud uppenbarar sig i Bibeln. Ordet från himmelen har en geografisk medelpunkt och står i rent bokstavlig mening med båda fötterna på jorden!
Dit leds alltså påskens befriade före detta slavfolk, och där blir också den geografiska försoningsplatsen i templets allraheligaste med förbundsarken vars lock kallades kapporet, ”försoningsplatsen” eller i klassiskt kristet språkbruk ”nådastolen”. Det finns alltså en djup förbindelse mellan påskens och försoningsdagens bönerop, ”Nästa år i Jerusalem!”
Det judiska folkets livlina
Navelsträngen utgör livlinan mellan fostret och modern. Jerusalem, som också kallas ”Dotter Sion” (se till exempel Sakarja 9:9), och Israels folk som Gud kallar sin ”förstfödde son” (2 Mos 4:22), hör samman som tvillingar. Båda är för evigt utvalda av den Gud som skapat och befriat dem och gett dem en särskild plats i sin plan för världen.
Därför blir Jerusalem det judiska folkets livlina, inte minst när staden förstördes av romarna år 70 och 135 och folket förlorade sitt land för att spridas över världen. Jerusalem höll folket samman. Drömmen som ligger i bönen ”Nästa år i Jerusalem!” förbleknade aldrig. Jerusalem förblev böneriktningen genom sekler ”vid Babels floder”.
I närmare 2 000 år har väl inte en dag förflutit i en from judes liv utan att de blivit påminda om Jerusalem i högtider, böner, liturgier och traditioner. Redan vid livets början, när sonen ska omskäras på åttonde dagen, läser fadern: ”Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand förlamas. Må min tunga fastna vid gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte sätter Jerusalem högre än all annan glädje” (Ps 137:5-6). Så länge minnet sträcker sig har den psalmen utgjort en viktig del av den dagliga bordsbönen utom under sabbaten och högtidsdagarna, då den byttes ut mot den löftesrika Ps 126, ”När Herren vände Sions öde, då var allt som om vi drömde…” Men även den psalmen placerar Jerusalem rakt in i bedjarens hjärta.
Det är nog inte många bröllop som firats utan att det berömda glaset krossades som en påminnelse om att inte ens den allra största glädjen under livets höjdpunkt får skymma minnet av Jerusalem. Och även i den djupaste sorg ska Jerusalem nämnas. Därför är det nog få som har följt sina kära till gravens vila utan att ha hört den traditionella bönen efter begravningsgudstjänsten, ”Må Gud trösta er bland alla dem som sörjer Sion och Jerusalem”.
Dessa få exempel räcker för att visa vilken stark livlina Jerusalem varit för ett litet och inte sällan förföljt minoritetsfolk. Den utgör förvisso en viktig förklaring till det märkliga undret att det judiska folket till skillnad från de flesta stora folken i antiken trots allt överlevt och bevarat sin tro och sin särart. Den geografiska och bibliska medelpunkten har varit som en god gravitationskraft som hindrat dem från att skingras som agnar för historiens hårda vindar när de befunnit sig fjärran därifrån.
Judarnas förbindelse med Jerusalem förnekas
Desto märkligare är det att så många förnekar denna djupa förbindelse mellan judarna och Jerusalem. Ett flagrant exempel är en rad resolutioner som FN-organet UNESCO gång på gång utfärdat. Det är häpnadsväckande att läsa hur de när de talar om judarnas heligaste plats – Västra muren och Tempelplatsen – endast använder det arabiska namnet enligt den muslimska traditionen. Det är uppenbart att judarna och staten Israel inte tillerkänns någon legitim rätt till denna plats.
Sorgligt nog har detta blivit allt vanligare, inte bara bland muslimer, utan även många kyrkor och kristna grupper deltar i detta falskspel. Jag betvivlar att det endast skulle handla om okunnighet eftersom klara fakta är så uppenbara. Så blir det till sist ännu en påminnelse om att vi alla behöver instämma i det judiska folkets bön: ”Nästa år i Jerusalem!” Den handlar nämligen om långt mer än om deras rent fysiska återvändande till sin heliga stad.
Den nyuppbyggda staden
Många har frågat mig genom åren om vad man säger om man befinner sig i Jerusalem – kan man även där läsa dessa ord? Javisst kan man det! När man är där gör man bara ett litet tillägg: ”Nästa år i det uppbyggda Jerusalem!” För i bibliskt perspektiv är Jerusalem inte bara en geografisk plats utan även en sinnebild för fullkomligheten, freden, friden och frälsningen i all dess fullhet. Därför är även de som bor i Jerusalem medvetna om att påskens uttågsvandring ännu inte har nått sitt mål och att stadsbygget ännu inte är fullbordat.
Både i judisk och kristen tradition har det jordiska Jerusalem en himmelsk motsvarighet bortom tid och rum. Börjar vår Bibel i Jerusalem, finns den med även på dess sista blad. I Uppenbarelsebokens stora slutvision kommer den himmelska staden ned till oss som en brud. Då är skapelsen fullbordad och pilgrimsvandringen över. Bröllopsfesten kan börja i en evig sabbatsglädje och i en värld utan tårar, sorg, smärta, synd och död. När? Nästa år? Ingen vet, men vi kallas redan nu att på olika sätt förbereda vägen för en verklighet som det jordiska Jerusalem påminner oss om och som det judiska folket aldrig glömt eller släppt taget om.
Göran Larsson