I vad som sägs vara en satellitbild över området mellan Jerusalem och Betel formar dalskuggorna mellan bergen de hebreiska bokstäverna för det heliga gudsnamnet, JHVH. Inne i staden finns klippmoskén över klippan där ett märke sägs påminna om profeten Muhammeds himmelsfärd. Några kvarter bort vaktar de kristna svartsjukt det som sedan 300-talet sagts vara Jesu grav. Jerusalems historia är lång och fylld med mänskliga strider. Palestinakännaren docent Sune Persson berättar i en intervju om den moderna bakgrunden till de pågående förhandlingarna om delning av staden.
– När jag gick upp på den gamla stadsmuren drog de omedelbart ner mig och förklarade att om du står där kan du bli skjuten av israeliska krypskyttar.
Sune Persson berättar om sitt första besök i Jerusalem 1959. Efter kriget 1948-49 var staden delad med taggtråd, bevakningstorn, krypskyttar och ett ingenmansland mellan västra Jerusalem, som var Israels huvudstad, och östra Jerusalem som införlivats med Jordanien. Sune var där på permission under sin tjänstgöring i FN:s gränsbevakarstyrka i Gaza.
Under kriget fördrevs samtliga judar från gamla staden med dess ”heliga platser”. Med ett par mycket kortvariga avbrott hade judar bott i Jerusalems gamla stad hela tiden sedan romarna avskaffade deras rike. Efter 1870 var de i majoritet i staden, men perioden 1949-67 kunde ingen jude ens besöka Västra muren, kallad Klagomuren, den rest av det judiska templet som varit centrum för judiskt böneliv sedan 1500-talet. Detta trots avtal med Jordanien om att de heliga platserna skulle vara tillgängliga för alla religioner.
Under 18 år var staden alltså delad med taggtråd. På båda sidorna kunde man räkna kulhålen från striderna 1948. I Camp David, där man nästan slöt fred år 2000, satt USA:s president Clinton tillsammans med Barak och Arafat och drog linjer på en stadskarta över Jerusalem och diskuterade var en ny delningsgräns skulle gå.
– Jag har suttit på båda sidor av gatan där gränsen enligt Clinton skulle gå mellan den palestinska och den israeliska staten och pratat med affärsmännen. Gatan är väl tre meter bred och alla affärsmännen var överens om att ett taggtrådsstängsel i mitten skulle vara fullkomligt vansinnigt. De behöver ju turisterna både på den palestinska och på den israeliska sidan.
Den ursprungliga delningsresolutionen, som FN:s generalförsamling antog den 29 november 1947 undvek att besvara de riktigt svåra frågorna om hur det praktiskt skulle fungera. Resolutionen är inte bindande och FN hade inte heller makt att genomdriva den.
Den allmänna tanken var att den arabiska och den judiska staten skulle ha gemensam valuta, gemensamma vägar och järnvägar, flygtrafik och post och inga tullar mellan delarna. I stort skulle man alltså bevara den återstående delen av mandatet Palestina väster om Jordanfloden som en enhet. De båda staterna skulle ha politisk självständighet över t.ex. invandringsfrågan. Judarna ville ha så många immigranter som möjligt och araberna tänkte inte ta emot en enda jude.
Även i fredsförhandlingarna mellan Israel och Fatah (PLO) på 1990-talet förutsattes en ekonomisk union. Det finns ett så kallat parisprotokoll på detta. Före intifadan fungerade det också på visst sätt så genom att flera hundra tusen araber arbetade i den judiska delen och judar ofta handlade billigare i arabiska områden.
För Jerusalem hade FN 1947 en särskild plan.
– Eftersom Jerusalem inte bara var en helig stad för muslimer och judar utan också för kristna ville den dåvarande kristna majoriteten i Generalförsamlingen göra Jerusalem till en ”corpus separatum”, alltså ett avskilt område. Alla de heliga platserna inklusive Betlehem skulle undantas från den arabiska och den judiska staten och ställas under någon sorts internationellt förvaltarskap.
Sune Persson berättar att Sverige var den stat som efter 1949 i FN kämpade längst för denna ”corpus separatum”. Men har då inte utvecklingen sprungit ifrån denna tanke i FN:s resolution 181?
– Nja, i början av 1990-talet frågade jag en ung dam på Utrikesdepartementet om Sveriges officiella hållning. Till min stora förvåning sa hon att Sverige väl står fast vid resolution 181. Sedan vet jag att några år senare, när Tyskland var ordförande i EU, stegade Tysklands ambassadör upp på israeliska UD och förklarade att EU:s officiella ståndpunkt var att delningsplanen enligt resolution 181 skulle genomföras.
Tanken på att göra en separat enhet av de heliga områdena omfattar inte, som man kan tro, bara den östra delen av Jerusalem eller bara gamla staden. Nej, säger Sune Persson, resolutionen gäller hela Jerusalem, alltså även den västra delen, som är en modern stad byggd av judarna under 1900-talet.
– Detta tror jag i dag är fullständigt dödfött. Jag tror inte att någon i dag ser detta som en realistisk möjlighet.
Två politiska mord har inte underlättat för en lösning av Jerusalemfrågan. 1948 mördade några judar i den så kallade Sternligan den svenske medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem. Han ansågs vara för pro-arabisk. Det har senare visat sig att de mördade fel person. Det var inte Bernadotte som ville ge Jerusalem till den arabiska sidan, men mordet har långt in i modern tid förgiftat relationerna mellan Israel och Sverige. Exempelvis har Pierre Schori och Anders Färm velat ta upp mordet i FN.
1951 mördades Jordaniens kung Abdallah framför Al Aksamoskén för att han övervägde att acceptera den judiska staten. Sune Persson har i Oxford sett ett preliminärt paraferat* fredsavtal mellan Israel och Jordanien från 1950. Men britterna som då hade en mycket antiisraelisk politik rådde Abdallah att utlysa parlamentsval först och där vann vänsteroppositionen som sa nej till fred.
I dag omtalas östra Jerusalem som ockuperat av Israel men ingen talar om Betlehem som ockuperat av palestinierna. Det hänger åtminstone formellt ihop med att när Jordanien annekterade ”Västbanken” föregicks det av en process där utvalda palestinska representanter godkände att området införlivades med dåvarande Transjordanien. Den jordanska annekteringen godkändes till en början inte av omvärlden, utom Storbritannien, men den blev med tiden accepterad som ett faktum. Att Israel utvidgat Jerusalems gränser, annekterat de östra delarna och förklarat staden som Israels eviga huvudstad har i stort sett inte accepterats av några stater.
Det gör att alla judiska bosättningar, inklusive de inom den nuvarande israeliska staden Jerusalems gränser, betraktas som olagliga enligt folkrätten.
– Om vi betraktar detta som ockupation, vilket FN och nästan alla stater gör, säger folkrätten väldigt klart att under ockupation får man inte förändra den demografiska balansen. Judar får alltså inte bosätta sig på ockuperad arabisk mark.
– Men de relationer som judarna har till Jerusalem – utan Jerusalem finns ingen judendom enligt rabbinerna, i 2 000 år bad man mot Jerusalem och drömde om Jerusalem – är inte det orsak att ge staden till judarna undrar Oded Meiri, svensk jude som föddes i Jerusalem och deltog i sexdagarskriget 1967.
– Då är vi tillbaka vid delningsresolutionen 1947. De judiska representanterna framförde detta men muslimerna hävdade att staden var helig för dem också, liksom de kristna. Resultatet blev kompromissen att ingen av de grupperna skulle få staden.
– För en riktig fred kan man ge mycket land och kompromissa mycket, men som jude har jag svårt att ge bort Jerusalem fastän jag inte är ortodox. Det är mycket känslor i detta, och jag förstår inte varför den lilla markbiten som var det gamla östra Jerusalem är så viktig för araberna. Oded Meiris sammanfattning av många judars känslor får ett rakt svar av Sune Persson:
– Det är det som är problemet, att du inte förstår araberna och de inte förstår dig. Du talar om dina känslor men då måste man erkänna att exakt samma känslor finns på den andra sidan.
Sune Persson tog 2009 fram några siffror som visar att problemet också är rent befolkningsmässigt. I hela Jerusalem bodde då enligt en palestinsk siffra 256 820 araber. Den israeliska statistiska centralbyrån räknade fram fler araber, 278 300.
– Hur du än vrider och vänder på detta får du i det Jerusalem som Israel hävdar som sin egen huvudstad en minoritet på 30-35 procent araber och frågan är om du vill ha dem som en femtekolonn i staden eller om du ska ge dem en egen del. I dag anser det så kallade internationella samfundet att lösningen ligger i två stater och då måste de rent arabiska stadsdelarna tillföras den palestinska staten.
Sune Persson menar att tvåstatslösningen är omöjlig både på grund av motståndet i Israel och på grund av den enorma inkompetensen och korruptionen på den palestinska sidan – plus den palestinska konflikten mellan Fatah och Hamas. Två stater kommer enligt honom att ytterligare stärka både den extrema palestinska nationalismen och den extrema israeliska nationalismen.
– Men, säger Oded Meiri, vi judar behöver en stat att leva i, det har visat sig historiskt.
– Jag vet detta, suckar Sune Persson. Därför är tvåstatslösningen i dag den enda realistiska planen på förhandlingsbordet.
Jörgen Knudtzon
* Parafera = signera för att intyga att texten är autentisk och slutgiltig
Varför ska kristna bry sig om Israel? KG Larsson, välkänd förkunnare, författare och reseledare besvarar frågan med sex argument utifrån Bibelns beskrivning av Israels land och folk. 
Här kan du läsa en serie om det hebreiska språket i gammal och modern tid, dess uppbyggnad och karaktär. Den ger en fin introduktion till både det hebreiska språket och bibelkunskap utifrån grundtextens perspektiv.