LEDAREN för februari 2018

”Jag vill höra med egna öron”

Snart finns de överlevande från Förintelsen inte längre kvar. Många är idag i 90-årsåldern. Vi som hört deras berättelser har ett ansvar att föra dem vidare, speciellt till en yngre generation. Att få lyssna till ett personligt vittnesbörd är något annat än att se en film på TV.

I Vibeke Olssons roman ”Molnfri bombnatt” möter vi Hedwig Johansson som en höstkväll från sitt fönster flyttas 50 år tillbaka i tiden, till Mainz i Tyskland, när hon åter igen hör ropen: ”Sieg heil! Sieg heil!” Men nu står Hedwig Johansson inte i ett fönster i en tysk stad utan i Stockholm.

 

27 januari – internationell minnesdag
Det är nu drygt 20 år sedan romanen kom ut och under dessa år har nynazismen och antisemitismen allt mer trängt sig fram i vårt samhälle. Vi kan bara tänka tillbaka på höstens antisemitiska händelser i Malmö och Göteborg.

Ljus i detta mörker är dels ”Levande historia”, informationssatsningen som dåvarande statminister Göran Persson tog initiativet till, och dels ”Förintelsens minnesdag”, som FN proklamerade 2005 .

Glädjande är att ”Förintelsens minnesdag” numera uppmärksammas på många platser i vårt land och att i dessa samlingar, samt i massmedia, får Förintelsens överlevande åter igen berätta om vad som verkligen hände under Förintelsen.

 

Stort ansvar
Snart är alla Förintelsens överlevare borta. Många av dem som berättar idag är i 90-årsåldern. Vid förra årets ”Förintelsens minnesdag” i Linköping medverkade Mietek Grocher, till årets minnesdag hade hans röst tystnat.

Det är så viktigt att vi nu tar tillvara på tillfällen och möjligheter att lyssna till de överlevandes berättelser så att vi kan föra deras berättelser vidare. Så att vi kan säga:

– Jag har själv hört Förintelsens offer berätta om det som hände och det är sant, det fruktansvärda som hände i koncentrationslägren.

 

Hédi Fried
I samband med ”Förintelsens minnesdag” sände SVT ett program med Hédi Fried, ”Min oro”1. En mycket fin och välgjord film – och värdefull. I början av programmet berättar hon om kvinnan som kom till henne med sitt barn och sade:

– Jag vill att Johanna ska träffa dig, träffa dig som upplevt fasorna under Andra världskriget. Härom kvällen satt vi framför TV:n och såg en film och hon sade: ’Det är ju inte på riktigt, det är bara en film’. Då vill jag att hon ska träffa dig, och höra ifrån dig att detta verkligen har hänt.

 

Låt de unga höra vittnesbörden
När jag såg filmen tänker jag på min dotter Julia, snart 16 år. Hon läste om ”Förintelsens minnesdag” som arrangerades på Livets Ord i Uppsala den 24 januari. Hon berättade att hon gärna skulle vilja åka dit och lyssna till Michael Ben-Menachem (se även sid 6).

– Jag vill lyssna till honom, höra med egna öron. Det känns inte riktigt som att det är på riktigt när man bara läser eller ser om Förintelsen på TV eller på film, sade Julia.

Så är det nog. Det är skillnad på att få lyssna till någons personliga vittnesbörd och att se på TV, även om TV-programmen om Förintelsen är värdefulla.

Vi har där en mycket viktig uppgift att låta ungdomarna ta del av de överlevandes vittnesbörd. För mig som bor i Heby kommun är det glädjande att utbildningsnämnden i kommunen har tilldelat högstadieskolorna i Heby och Östervåla 200 000 vardera för att kunna resa till något koncentrationsläger.

Till Västra Uppland säger utbildningsnämndens ordförande Tomas Bergström (L):

– I en tid när överlevarna från Förintelsen blir allt färre, och likheterna mellan 1930-talet och nutid är skrämmande, känns satsningen extra viktig.

Även Höganäs kommun har varit ett föredöme och arrangerat toleransresor till Auschwitz för sina skolungdomar, även om det inte blir så i år.

 

Vi ser inte vad som händer
Det är så lätt att antisemitismen smyger sig på och vi märker inte vad som sker. Just detta varnar också Hédi Fried för i filmen. ”Det är så farligt detta, att man lever sitt liv och man ser och uppfattar inte vad som händer omkring en”.

Leif Lundberg
Redaktör