Pilgrimsvandring i Jesu spår

Det senaste pilgrimsmålet i Israel heter Gospel-leden. Gunnel Emgård gick en premiärtur med sin make för att för Shaloms räkning undersöka ledens beskaffenhet och sträckning. Här är hennes rapport.

Gospel-leden (The Gospel Trail) är en vandringsled i Galiléen, som invigdes i november 2011 av Israels turistminister. Leden sträcker sig från Nasaret till Kapernaum, en sträcka på 65 km. Den israeliska staten vill erbjuda pilgrimer och turister, individer och grupper en möjlighet att både fysiskt och andligt kunna uppleva samma landskap som Jesus en gång vandrade i. Leden har märkts genom speciella markeringar målade på uthuggna basaltstenar. Man kan färdas till fots, med cykel eller bil/buss. Turistministeriet har gett ut en broschyr om leden.

Gospel-leden börjar utanför Nasaret på Mount Precipice (Bråddjupsberget). Sedan går den ner i Jisraeldalen och vänder där norröver. Leden går vidare mellan bergen Horns of Hattin och Mt Arbel ner i dalen till Magdala, Tabgha och Kapernaum. Man kan också inkludera Kana och bestiga bergen Tabor, Horns of Hattin, Arbel och Saligprisningarnas berg.

Leden går utför med cirka 600 meter i nivåskillnad, från Nasaret 400 meter över havet ner till Genesarets sjö på 200 meter under havet. Gör man utvikningarna till bergen, blir det förstås även uppförsbackar.

På tre ställen är leden stenlagd och den avslutas vid Kfar Nahum National Park där den fortsätter ner till sjön. En liten vattenränna leder ut till bryggan i Genesarets sjö. Där lägger så kallade Jesus-båtar till (kopior av den 2 000-åriga båt man funnit och som kan ses i kibbutz Ginnosar) och vandringen kan avslutas med en båtfärd.

Under ett par dagar i mars 2012 hade vi förmånen att få vandra delar av Gospel-spåret. Det var en stor upplevelse att bokstavligt talat få gå i Jesu fotspår. Men det var inte så enkelt som man kan tro. Att hitta spåret var svårt ibland och det var inte alltid tydligt markerat. Och de stenlagda partierna, anpassade för rullstolsburna, är inte heller perfekta.

Flera spår
Det finns många olika spår i Galiléen och man kan förväxla spåren. En del av Gospel-leden är identisk med ett annat känt spår, The Jesus Trail. Detta är lättare att följa och det finns dessutom en bra handbok som underlättar vandringen.

Man vill gärna veta hur svårt det är att vandra och hur lång tid det tar. Går man på ett lätt, jämt underlag kan man beräkna fem kilometer på en timme. Men den kalkylen lär inte hålla på Gospel-leden. Det finns ju så mycket intressant att se runt omkring. Och underlaget på vägarna varierar högst väsentligt. Ibland går man på gamla 2 000-åriga romerska vägar. Ibland är det sköna stigar i gräset och ibland ojämna, steniga färdvägar. Leden går genom skogar och öppna fält och det händer även att man går rakt igenom i en åker. En utmaning är om man under vandringen vill ta vägen över bergstoppar. Det är inte lätt att säga vad som är svårast; att klättra upp för Horns of Hattins branta sida en sval eftermiddag eller att gå på en ojämn väg med vassa stenar i sommarhet middagstid.

Gospel-leden skall upplevas till fots. Då kommer den som allra bäst till sin rätt, för så var originalet. Att vandra hela leden tar kanske fyra dagar. Vill man som vi bara gå en del, finns praktiska problem. Att vandra den underbara sträckan från foten av Horns of Hattin nedför dalsänkan mot Magdala är en sju kilometer härlig vandring med en svalt uppfriskande bäck som porlar vid sidan. Men när du kommer fram, måste du få transport tillbaka ca två mil runt Tiberias.

45 blommande arter
Att få vandra i Galiléens berg och natur när våren är som vackrast är en ynnest. Det är många intryck som gör sig påminda. På mindre än en kilometer utanför Kana kunde vi räkna till över 45 olika blommande arter i alla dess färger.

Ledens början vid berget Precipice utanför Nasaret var intressant. Det var verkligen ett bråddjup ner från toppen. Utsikten var fantastisk trots att det började skymma. Hela Jisraelslätten låg för våra fötter och bort i öster såg vi Tabors karakteristiska siluett. Detta var en av vandringens höjdpunkter. En annan var den hänförande 360°-utsikten från Horns of Hattin. Denna utslocknade vulkan är 150 meter högre än berget Arbel.

Jag tror knappt man kan hitta ett berg eller en väg, som Jesus inte varit på. Man kan knappt ”gå fel”, för var man än sätter sina fötter så har Jesus och hans lärjungar varit där. Här gick Mästaren och njöt av vårens alla undersköna vilda blommor. Och självklart kommenterade det han såg – blommor, fåglar, sådd och skörd. Så har judarna alltid undervisat, enligt 5 Mos 11:19.

Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?
(Matt 6: 26-27)

Soptipp
När vi vandrade vägen fram såg vi ibland att man använde vägkanten till soptipp. Det kan väl ändå inte legat plaststolar vid vägen på Jesu tid? Jag kom att tänka på att det heliga landet inte är heligt för att allt är perfekt där. Det är heligt för att den Helige själv vandrade där bland våra sopor, bland irriterande medvandrare, i brännande sol och under vinterns isande kyla och över vassa gatustenar, som även då gav skavsår.

Till upplevelsen under vandringen hör också det faktum att Jesus verkligen var nära. Inte bara så där ljuvligt nära, utan också när det gjorde ont i fötterna för att vägens stenar var stora och spetsiga. Och för alla brännässlor och kaktusar som trängdes runt smalbena på branterna upp för Horns of Hattin. Det är autentiskt. Så var det också för Jesus!

Jesus var själv ständigt på vandring. Han gick överallt. Ofta och många gånger. Vandringar med Jesus utmanar, känns i kroppen, ger ständigt nya tankar, fördjupar, förnyar och förhoppningsvis förändrar.

Saliga är de människor, som i dig ha sin starkhet, de vilkas håg står till dina vägar (Ps 84: 6).

Uppgiften som Shaloms redaktör gav oss, att undersöka Gospel-leden, var en uppgift som passade som hand i handske. Eller rättare sagt; det var Guds gåva till oss! Upplevelsen av Gospel-leden var överväldigande. En längtan dröjer sig kvar efter hemkomsten, att få fortsätta min lilla, men påbörjade pilgrimsresa i Jesu fotspår.

Text och bilder: Gunnel Emgård-Olsson